Vad gav årets eFörvaltningsdagar?
Det har gått en vecka sedan specialister och beslutsfattare inom det offentliga Sverige samlades på Kistamässan för att utbyta erfarenheter och debattera Sveriges digitalisering. Jag har reflekterat över vad det gav och gått igenom mina anteckningar från två fullpackade dagar.
Att Sverige länge legat långt framme i internationella jämförelser börjar nu ändras, vi rankas inte längre lika högt. Att infrastrukturen finns på plats räcker inte, tillämpningar och användarnas kunskaper behöver hänga med i medborgarnas förväntningar.
OECDs senaste rapport som presenterades av Magnus Enzell från finansdepartementet borde vara en ögonöppnare för många. Så hur hjälpte de två konferensdagarna Sverige framåt?
Det var fantastiskt att lyssna på Emanuelle Baldacci från Europakommissionen som beskrev den gemensamma målbilden: Ett gränssnitt för en medborgare inom hela EU, nationer och förvaltningar ska samarbeta ”bakom kulisserna” så att medborgarnas upplevelse är att det också är en ”digital singel market”.
Samtidigt vittnar många som verkar i den svenska förvaltningen att inte ens inom enskilda kommuner kan man erbjuda den upplevelsen idag. Enligt Anders Ygerman är 75% av medborgarna missnöjda med hur myndigheterna bemöter dem digitalt. Det debatterades sedan under de två dagarna hett om varför vi inte kommit längre, inspel om att det är lagkrav som begränsar möttes av att inlägg om att det visst går att komma mycket längre med dagens lagar. Önskemål om mer kunskap och stöd möttes av erfarenheten att det mest handlar om att faktiskt göra, kunskapen finns redan och enskilda kommuner och förvaltningar behöver inte uppfinna hjulet igen.
Ett konkret och inspirerande exempel som jag lyssnade på är Strängnäs kommun där socialtjänsten gjort e-ansökningar för försörjningsstöd. Istället för att i första läget bygga en tjänst för alla valde man att erbjuda den på svenska och så förenklat som det var möjligt. Inom 9 månader ansökte 85% digitalt, övriga fick personligt stöd. Hela processen automatiserades inte, det är ingen robot som behandlar ansökningarna och gör beslut, roboten samlar endast ihop allt tillgängligt underlag och säkrar att all information finns. Sedan gör socialsekreterare jobbet och lotsar klienten genom hela processen. Under en 12 månaders period har 75% kommit i arbete eller studier. För mig är slutsatsen att man för att komma framåt behöver vara väldigt pragmatisk och hellre börja något än att göra allt perfekt och ta hela greppet meddetsamma. Här var också ett nära samarbete mellan IT specialisterna och förvaltningen en framgångsfaktor, det var i allra högsta grad ett gemensamt projekt.
Det finns mycket kunskap om hur tjänsterna behöver byggas för att vara lätta att både vilja och kunna använda. Föreläsningen av Niklas Laninge om beteendepsykologi kopplat till digitala tjänster var intressant och känns som ett ”måste” för de som ska skapa etjänster. Det finns mycket forskning kring hur vi fattar beslut, men det ska ju omsättas i praktik och det fanns det många tydliga exempel på.
Eftersom jag jobbat i ett par GDPR projekt var det tankeväckande att lyssna på hur Sydarkiv organiserat sin DSO tjänst för de som anslutit sig. Det är en person (jurist) som är anmäld till DI som DSO. Rollen som DSO gentemot kunderna hanteras av ett team som besitter även IT kunskap och är arkiv specialister. En kostnadseffektiv och värdeskapande tjänst.
Ett föredrag från Roger Fagerud på DIGG handlade om att våga – använd det som redan finns och sluta utreda. Nyttan med digitalisering kommer med tillämpningen, och det är dags för det nu. Seminariet hade den lite provocerande underrubriken ”Nu går tåget”…. Vänta inte och behåll särlösningar för att slippa anpassa er till standarder och använd andras studier och slutsatser, våga lita på dem! Ord och inga visor, men kanske ett budskap som behöver förmedlas.
Det är svårt att överblicka en sådan här mastodont konferens, men frågan inställer sig ändå – hur fungerar den för att driva digitaliseringen av förvaltningen vidare? Jämfört med förra året känns det lite tunt, min uppfattning är att det händer så snabbt i omvärlden nu, många av föredragen och debatterna handlade om sådant som alla redan är överens om. Samtidigt är det svårt att ha paneldebatter och få ut bra saker av det, publiken är stor och i paneler med 6 deltagare blir det kort tid för var och en och sällan något samtal. Tiden mellan föredrag kan användas att mingla i utställningen, men det var sannerligen ingen inspirerande upplevelse. Företag som skaffar en monter borde oftare ställa sig frågan: varför är vi här? Och varför ska någon stanna till hos oss? Som besökare blev det till att slumpmässigt försöka hitta andra deltagare som förhoppningsvis var intresserade av samtal och inne på liknande områden som man själv.
Det blir nog inget besök nästa år, men har någon förslag på bättre mötesplatser??